Text: Ida-Kajsa Johansson | Foto: Peter Mustelin | Publicerades i Korpo Bladet N92, Januari 2025
Klas Mattssons släkt har bott på Jurmo sedan tidernas begynnelse. Eller åtminstone ända sedan Gustav Vasa enligt sägnen gav order om att bränna ner hela ön på 1500-talet och ny bosättning slog sig ner på Jurmo. Klas rötter är med andra ord djupt förankrade i Jurmos morän, lika djupt som hans hemlängtan var stor under studietiden på annan ort.
Klas föddes 1977 på Jurmo, och växte upp som enda barnet både i familjen och på ön. Hans far Per Mattsson, mer känd som “Jurmo Per”, var själv född och uppvuxen på ön, och hans mamma Pirjo Kantola kom från Rimito. Klas berättar att när hans föräldrar träffades i början på 1970-talet kunde hans pappa ingen finska och hans mamma ingen svenska.
— Jag vet inte riktigt hur de kommunicerade med varandra. Det var nog andra krafter som drev ihop dem, berättar Klas och skrattar.
Hur såg livet ut på Jurmo när du var barn?
— Ett tag var vi bara tre invånare på ön. Det var mamma, pappa och jag. När vi fick elkabel till ön 1996 började Jurmo blomstra upp och fler personer flyttade till ön. Innan dess hade vi en generator som höll igång lampor, TV och frys, men den räckte inte till något mer.
Berätta mer om din barndom och uppväxten på ön. Kände du dig någonsin ensam som enda barnet på ön?
— Jag kan inte minnas att jag skulle ha känt mig ensam eller lidit av det, jag visste ju inte av något annat. På somrarna fanns det mera folk på Jurmo och också andra barn, så då lekte jag med dem. Sen var det ju förstås lite vemodigt när sommaren var slut och barnen åkte hem, men efter ett par dagar hade man vant sig igen. Jag tror att isoleringen lärde mig att hitta på egna lekar och att bli mer kreativ och själv hitta lösningar till olika problem. Den förmågan har hjälpt mig mycket i mitt liv, så jag ser det som positivt att jag har fått lära mig det som barn. Det är värdefullt att kunna rå om sig själv när man bor ute på en ö, men också annars.
Isoleringen fick ett abrupt slut när det var dags att börja skolan. Alternativen var att börja skolan i Korpo eller på Utö. Hans föräldrar ansåg att Korpo var det bättre alternativet, och så fick Klas flytta hemifrån som 6-åring för att börja skolan i Korpo.
— Det var nog hemskt att vara tvungen att flytta hemifrån som så liten! Under skoldagarna fick jag bo hos en tant som var bekant till familjen. Inte kände jag henne sedan tidigare, så allt var främmande och konstigt. I skolan var jag väldigt blyg och alla de andra barnen kände dessutom varandra sedan tidigare, så det gjorde situationen ännu svårare. Man blev ju van till sist, men jag har sett till att mina barn inte ska behöva uppleva samma sak, så de har fått gå i skolan på Utö och komma hem varje dag med skolskjuts.
Klas berättar att han kände en konstant hemlängtan under studietiden och ville inget hellre än att få återvända till Jurmo. Efter grundskolan fortsatte han att studera på metallinjen i yrkesskolan i Pargas, där han fick titeln “mekaniker inom produktionsteknik”.
— Pappa blev sjuk då jag ännu studerade i Pargas och jag upplevde då att jag behövde komma hem och hjälpa mamma att ta hand om gården. Hon var närståendevårdare till min pappa och hade svårt att klara av allt själv. När han blev sjuk hade vi ännu inte rinnande vatten eller några andra bekvämligheter. Korpo kommun hjälpte senare till att installera vatten och dusch.
På vilket sätt förändrade tillgången till elektricitet livet på ön, helt konkret?
— Livet blev på många sätt lättare och mer bekvämt. Förutom att få rinnande vatten kunde vi också använda olika maskiner som behöver mycket el. I gästhamnen kunde vi ha igång frysar och sälja glass, och installera en elbastu för båtfolket. Det blev också mycket lättare att bygga på ön då man kunde använda olika maskiner. På yrkesskolan i Pargas lärde jag mig att svetsa, och det hade inte tidigare varit möjligt att göra på Jurmo.
Livet i skärgården har förändrats mycket på 50 år. Förr livnärde man sig mest på jordbruk och fiske. Idag är det turismen som är skärgårdens livlina. Det diskuteras mycket kring hur man kan förlänga säsongen och få turisterna att komma hit året om, istället för bara 4 veckor under sommaren. På Jurmo har man lyckats med detta, och dina stugor är omåttligt populära och bokade året om. Hur kommer det sig?
— Nog är det väl den speciella naturen här som lockar människorna att komma hit. Jag har läst gamla tidningsartiklar från 1920- och 30 talet som handlade om turistresor till Jurmo. På 1970-talet, då fler personer började äga fritidsbåtar, kom besöksnäringen igång på allvar och vi öppnade en gästhamn på ön. Sedan dess har det bara ökat, och när vi fick förbindelsebåt till ön så började också stuggästerna hitta hit.
Du har fyra stugor som du hyr ut året om. De är väldigt enkla och utan moderna bekvämligheter såsom rinnande vatten eller inomhustoalett. Nöjer sig besökarna med att bo så enkelt, eller förväntar de sig mer bekvämligheter?
— Det är ett medvetet val att stugorna ska vara så enkla som möjligt. Det är naturen här som är attraktionen och för att uppleva den så räcker det med att ha tak över huvudet. Det är en sorts terapi att leva enkelt och hämta vatten från brunnen och bära ved. Det är en del av upplevelsen på ön. Det finns utrymme och tid att möta sig själv. 80% av alla som kommer hit har varit här förut, så de vet vad de kommer till. Bygger man palats är det både dyrt att bygga och dyrt att underhålla.
Är det hållbart med så mycket turister på ön? Tröttnar du inte på att hela tiden ha turister som strövar omkring på ön och så nära ditt hem?
— Nej, det är bara roligt att det kommer människor. Det ger mer liv till ön, så jag ser det bara som positivt. Vad gäller hållbarheten så är det egentligen bara dassavfallet som blir problematiskt, men vi håller på och försöker hitta en lösning på det också. En annan sak som är lite problematisk är då turisterna börjar bygga olika formationer av stenarna på ön, t.ex pyramider, hjärtan eller labyrinter. De tror kanske att de är de enda som gör det, men när det kommer tiotals tusen turister per år och flera börjar göra sådant så tar det inte länge innan ön är full av olika stenformationer. Det skulle vara viktigt att naturen får hållas som den är.
Vad är det bästa med att bo på Jurmo?
— För mig är det nog friheten att kunna bestämma över mitt eget liv och min egen tid. Jag kan sova länge om jag vill och arbeta när jag vill. Så länge jobbet blir gjort är det ingen skillnad när man gör det. Jag brukar säga att här är man alltid på jobb och alltid på semester. Det är en livsstil där det inte finns någon gräns mellan fritid och arbete.
Du pratade tidigare om att turisterna kommer hit för att ha tid och utrymme att möta sig själv. Är det samma för dig? Känner du att du mött dig själv på Jurmo?
— Alltför mycket kanske! (skratt) Jag har många filosofiska funderingar, men jag vet inte hur mycket det är min personlighet och hur mycket det är vistelsen på ön som gjort det. Den senaste tiden har jag funderat mycket på kulturevolutionen och hur dataförbindelser och teknologin har förändrat människans liv. Kanske meningen är att man ska använda den här planetens resurser till att komma härifrån en dag. Inte brinner ju solen för evigt den heller. Planeten kommer bli obeboelig hur man än gör, så kanske vi ändå är på rätt väg med att skapa den teknologi som behövs för att kunna ta oss härifrån en dag. Författaren Esko Valtaoja har skrivit en bok som heter “Kotona maailmankaikkeu-dessa” (ungefär “hemma i universum”) och handlar om den biologiska evolutionen och hur en nyfödd planet med rätta omständig-heter skapar liv och gynnar mer komplicerade livsformer genom naturligt urval.
På tal om Internet. Hur har tillgången till Internet förändrat livet på Jurmo?
— Elisa installerade nyligen en mast på Jurmo, så nu har vi tillgång till 5G, vilket gör att vi har så bra uppkoppling att vi både kan använda olika strömnings-tjänster och se livestream. Människor kan också komma hit och jobba på distans om de vill. Internet har också gjort allt mer tillgängligt. Förr behövde man åka in till Åbo när det var något man behövde. Nu kan vi beställa allt med ett klick och få det levererat till förbindelsebåten.
I dagsläget bor det åtta personer året runt på ön, och många deltidsboende kommer ut till ön på helgerna. Hur fungerar det sociala livet på Jurmo? Finns det ett aktivt byaliv eller håller var och en sig för sig själv?
— Förr i världen gjorde man kanske fler saker tillsammans. Nuförtiden ses vi mest då förbindelsebåten kommer och kanske byter några ord vid bryggan. Nog händer det ibland att man går till byn och knackar på hos grannen också, men kanske mer sällan nuförtiden.
Du är förstås van vid att leva på Jurmo och inte ha så många människor runtomkring dig, men kan du ibland ändå känna dig ensam på ön?
— Jag har funderat mycket kring det där. Jag tror att vi på många sätt är mindre ensamma här än de som bor i stan. I städer kan du ha miljoner människor runt-omkring dig, men inte ha kontakt med eller hälsa på en enda. Här kanske man stöter på någon man inte känner, men man hälsar ändå alltid och kan utbyta några ord utan att det är konstigt. Det är lätt att få kontakt med människor här. I stan om man pratar med någon man inte känner blir man nästan genast stämplad som en dåre.
Vilka är de största utmaningarna med att bo på en liten ö mitt ute i havet?
— Nuförtiden lever vi ganska bekvämt här och har allt vi behöver, men förstås måste man planera sina inköp noggrant. Om man plötsligt märker att man är utan något så kan man inte genast fara efter det till butiken. Vi får ju matleveranser två gånger i veckan till förbindelsebåten från K-market i Nagu och Korpo, så det går enkelt och bekvämt.
De senaste åren har det stormat allt mer i skärgården. Har det påverkat förbindelsebåtstrafiken till ön?
— Nej, inte hittills. I höstas var det nästan en extrem storm, och ändå kom för-bindelsebåten i land. De hade en bra skeppare ombord. Det är inte många gånger om året som båten inte skulle komma iland.
Du har två barn i åldrarna 12 och 14. Vad tänker du om deras framtids-planer gällande Jurmo? Du hade själv en stor hemlängtan till ön som barn, men vad tror du att de tänker om att bo på Jurmo som vuxna?
— Det är nog för tidigt att säga ännu. Barn vill ju helst alltid vara hemma där det är tryggt och bekant, men när man växer kommer man kanske på andra tankar. Emil går nu andra året i högstadiet i Korpo och Isa går ännu i skola på Utö. Jag tror att de först måste uppleva friheten från oss föräldrar och få lite mer erfarenhet för att kunna veta vad de vill göra i framtiden. Överlag tror jag inte att man som förälder behöver oroa sig så mycket för sina barn. De vet nog vad de vill göra med sina liv.
Hur har det varit för dina barn att växa upp på Jurmo? Har de längtat efter kompisar? För dig var det en positiv upplevelse att få rå om dig själv, men har de följt i samma spår?
— Nuförtiden har alla barn överallt samma “problem” med smarttelefoner och surfplattor, så man får nästan tvinga dem ut ur huset för att de ska leka utomhus. Men jag har tänkt att det kanske är evolutionens mening. Kulturevolutionen skapar olika saker som gör att mänskligheten går vidare. Nu verkar vägen vara datorer och bits. Vart det leder i långa loppet får vi se.
Vi pratade tidigare om beredskap och hur viktigt det är att kunna klara sig själv när man bor ute på en ö. Är du inte orolig för att kunskapen ska försvinna när teknologin tar över mer och mer?
— Jag försöker nog lära mina barn, men de är inte så intresserade. Kanske det finns en större motivation den dagen det inte kommer vatten från kranen. Dagens samhälle är nog sårbart då man tänker på hur beroende vi är av el och data. De praktiska överlevnadskunskaperna borde läras ut mer.
Vad tänker du överlag om framtiden på Jurmo?
— Jag ser nog ljust på framtiden. Så länge vi har avgiftsfri förbindelsebåtstrafik så tror jag turisterna kommer att fortsätta komma hit.
Du har också fiskat presidentens jul-gädda i ett par år och du har en speciell metod för att fiska gädda. Berätta om den.
— Jag brukar vada ut med torrdräkt på och ha näten i en plastlåda som flyter på vattnet. Sen sätter man ut näten direkt ur lådan och låter dem vara kvar över natten. Det är lätt och behändigt att fiska så.
Fiskar du annars mycket?
— Nej, det blir nog mer sällan. Men nog är det ju gott om man ger sig tid att fiska och får något i näten. Förr fiskade vi mycket flundror, men jag vet inte varför det finns så lite flundror nu. Här är rent sandbotten och mycket musslor, så man tycker ju att det skulle kunna finnas bra förutsättningar för flundrorna att leva och frodas här.
Har du någon hälsning till Visit Korpos läsare?
— Välkomna till Jurmo! Korpo är kanske lite för nära Jurmo för att man ska tänka på att komma hit på besök, men om man bara har tid och möjlighet så kan man hoppa ombord på Utö-båten i Pärnäs och komma på en dagstur hit. Det är alltid trevligt att möta Korpobor och kanske sitta ner och prata en stund ansikte mot ansikte.
